Och så kom den...om så bara för en stund, den första snön och med den ett löfte. Ett löfte om att när han kom, den omtalade röda farbrorn med luva, lämna mina "nappisar". Och även om snön inte låg kvar så höll jag mitt löfte. På julafton skötte jag det omsorgsfullt och galant, slog in dem allesammans i ett vitt paket med röda snören och lämnade dem till farbror Jultomten. Och även om det sved i min lilla kropp på kvällen så fällde jag inte en tår. Jag hade ju avgett ett löfte.
- Jag behöver inte "nappi" nu längre mamma!
Stora fina du...Ebbe så stark. Ska man klara det så där bra, när man är så liten? Tomten har dem nu i tryggt förvar, vi lovar. Så duktig du är älskling!
/Johanssons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar