HOUSE OF JOHANSSON: december 2014

Igår började dagen bra. Trots vabb med lillasyster. Det hade vänt ni vet. Det kändes bättre. Dessutom föll snön när vi vaknade och barnen blev lyriska över de vita kristallerna. Sol och snö. På kvällen innan hade jag haft orken att städa hela nedre våningen av huset. Det var rent ,doften av Ajax och sikten av stundande jul var inom räckhåll. Eftersom det var sol och snö och lillasyster ändå var hemma och piggare tog vi en promenad till förskolan. Den infann sig där och då. Julkänslan. Och den är underbar.

Klockan slog två och vi hämtade upp brorsan på förskolan och beslutade att fortsätta på vårt glada jultåg. Julklapp till kusin stod på listan liksom att utgöra en del egna önskningar på stans leksaksbutik. Att med en 5-årings ögon se lyckan som blir när butiken mycket lägligt ställt upp den största legopolisstationen på lagom åskådarhöjd- ja, då minns man hur det var själv -att vara fem och längta till julen. Jag vill minnas det som fint. Och det kan ingen ta ifrån mig.

Att sedan efter två timmar känna en helt annan känsla- en känsla av flykt. Här kan jag inte stanna kvar. Jag hade lyft blicken. Jag hade sett hysterin. Stressade människor som pratade med varandra, där på plats eller hysteriskt i telefonen. Folk som tog kort på någon leksak eller förde dialog med ett barn. Det fullkomligt myllrade av detta skådespel. Det var hysteri. Och att känna- ta mig härifrån. Nu. Jag var ju själv en del av detta. Hade en huvudroll.

Det är då man som mamma drar det lyckade bonuskortet som gör att man vet att man får omedrlbar respons. Det stavas Mc'd. Då är det liksom inga problem. Mina små hängde med därifrån direkt. Ut från leksaksbutiken. Det är givet att det finns något underliggande hos dem. Något som vet. Att det inte är så stor skillnad. Detta innebär för dem att gå från leksakerna till en annan leksak. Och att då få något gott att käka. Det är inga bekymmer att ta dem ifrån den öppna scenen i leksaksbutiken.

På plats. Skönt. Det är lugnt. Avsiktligt väljer jag den snabbmatskedjan som ligger lite utanför. Inte den mitt i neonstrålarna. Ett stenkast från själva shoppinggatan. Jag andas. Tänker på morgonen hemma, visualiserar. Snö. Sol. Kärlek. Detta är ju underbart med julen men faktiskt galet galet också. Ja, ni läste rätt. Galet galet. Och det är då det händer. Det som gör att att jag känner precis ännu mer exakt så.

När vi står i kassan känner jag plötsligt hur något sluter upp vid sidan av oss. Något förvandlas till någon när jag inser att det som just strök mig i sidan är en person. En person kommer närmare oss, sluter intill, ännu närmare. Jag hajar till. För det känns så där onaturligt. Ni vet på ett sätt som när en person sätter sig för nära vid en parkbänk. Jag tittar ner. Ser rakt in i ett par bruna ögon. Ett par snälla ögon. Jag känner samtidigt lukten av rök. Stark rök. Jag ser en röd dunjacka, smutsiga fingrar med några ynka små kronor i. Jag vet inte . Men det känns bara så fel. Så onaturligt. Jag blir liksom bara klar med min beställning där utan att göra något. Jag bara känner, Fel, fel, fel. Men jag gör inget! Bara ser och känner doften av rök. Från ett barn. En flicka som är max nio år gammal.

Vinglande med brickor kommer barnen och jag fram till vårt bord. Jag gör allt på rutin. Ketchup, burgare, strips...och så ja... leksaken...där var den ju. Även den. Men tanken och blicken är någon annanstans. Där borta står flickan. Det är hennes tur. Hon beställer. En kopp kaffe. En liten kopp svart kaffe. Hon tar den i sin lilla hand, för den till sina läppar och går ut. Efter en stund kommer hon in igen. I sällskap, men en äldre kvinna. En kvinna som jag inte hinner se så mycket av. För mig är det tydligt. De värmer sig på restaurangkedjan. Och går in. Och går ut. Och in igen. Under tiden hamburgare fortsätter att serveras. Det pågår. Igen och igen. Som om serveringen sker i periferin. För det händer ju inget.

Jag tittar inte mer. Jag fokuserar på mitt. Samlar ihop. Sätter på dyra vinteroveraller på mina barn, svarar på frågor om någon plastig leksak och går sedan ut i bilen. Sätter på motorn, värmen och radion. I ögonvrån ser jag den äldre kvinnan titta efter mig. Flera gånger. Varför? Såg hon? Kände hon?

På väg hem mår jag illa. Samtidigt som jag ringer min vän för att förbanna mig över julen, socialtjänsten,den komersiella handeln och en vuxen värld som inte ser eller hör, så hör jag från radion- "...i Örebro finns flera barn som är i behov av familjehem...är du en av de familjerna?" Vad gör jag? Vart står jag? Måste prata med Johan. Nu.

Julen den delikata var det. Just. Vi behöver alla bli påminda ibland. Alla. Ernst säger just nu när jag skriver på fyran: "Ett tänt ljus, ett varmt tänt ljus med kärlek och omtanke. Tjugofem miljoner barn befinner sig på flykt". Det är en overklig siffra. Overklig! Okej Ernst, vi tänder ljuset för att påminna oss om detta sådana här stunder- men vi ,måste också göra. Göra. Jag. Vi. Alla kan bidra. Punkt.

En god varm jul men hjärtat på det rätta stället.