Var inne på mitt jobb idag. Det var första gången på fyra veckor. Jag hade en smula ångest innan jag öppnade dörren till kontoret. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig - en mastodant pappershög kanske? En sju kilometer lång att göra lista? Tusen mejl från föräldrar?
Tokiga tanke. Ett fint skrivbord. Ungefär som jag lämnat det. På mitt sätt. Med mina privata foton. En fin plats. Ett bra kontor. Ett fantastiskt arbete med underbara kollegor som en fredag klockan 16.00 var som bortblåsta. Herregud så bra jag har det! Det är ju halva grejen att längta va? Känna sug efter torsdag i nacken, sukta efter fredag, jämra sig lite på onsdagen över allt som borde gjorts och annat ogjort.
Jag gick med lätta klackar från mitt jobb. Med min fina vita korg och mina privata fotografier stängde jag dörren bakom mig med ett leende på läpparna. För det som ibland kan kännas som det mest jobbiga i världen är ju också bland de mest fantasiska sakerna (oftast) och det har jag förmånen att ha som jobb!
Okej, då. Det blev inte som jag tänkt denna gång, men när man tänker efter så händer det rätt ofta egentligen, att saker inte blir som man tänkt sig. Och det viktiga... chokladen och lakritsen på arbetslagets bord, den låg där. Även mina kollegors skrivbord såg ut precis som de brukar göra och jag tyckte mig till och med höra deras skratt och prat när jag gick därifrån, trots att de inte var där. Jag kände mig ljum och nöjd i själen, samt rätt säker på att stället finns kvar när jag så småningom kommer tillbaka.
Tokiga tanke. Ett fint skrivbord. Ungefär som jag lämnat det. På mitt sätt. Med mina privata foton. En fin plats. Ett bra kontor. Ett fantastiskt arbete med underbara kollegor som en fredag klockan 16.00 var som bortblåsta. Herregud så bra jag har det! Det är ju halva grejen att längta va? Känna sug efter torsdag i nacken, sukta efter fredag, jämra sig lite på onsdagen över allt som borde gjorts och annat ogjort.
Jag gick med lätta klackar från mitt jobb. Med min fina vita korg och mina privata fotografier stängde jag dörren bakom mig med ett leende på läpparna. För det som ibland kan kännas som det mest jobbiga i världen är ju också bland de mest fantasiska sakerna (oftast) och det har jag förmånen att ha som jobb!
Okej, då. Det blev inte som jag tänkt denna gång, men när man tänker efter så händer det rätt ofta egentligen, att saker inte blir som man tänkt sig. Och det viktiga... chokladen och lakritsen på arbetslagets bord, den låg där. Även mina kollegors skrivbord såg ut precis som de brukar göra och jag tyckte mig till och med höra deras skratt och prat när jag gick därifrån, trots att de inte var där. Jag kände mig ljum och nöjd i själen, samt rätt säker på att stället finns kvar när jag så småningom kommer tillbaka.
/Fru J.
