Nu är det lite jag.

Konstig känsla. Lite jag ett tag. Dagtid. Fokus på mig. Fokus på jobb. Lite annat nu. Lite fler timmar på förskolan för de små. I september är det två år sedan jag gick hem. Två år sedan mitt livs första sjukskrivning. Jag ryser vid tanken. Minns det som igår. "Magen har inte växt. Du ska direkt till USÖ. Johan är på väg hem. Du blir hemma nu Annie-Frid". Jag grät då. Jag gråter nu. Hon kom. Allt gick bra. Till slut. Efter hjärtspecialisten och den värsta veckan i mitt liv. Och den lyckligaste. Fina Mi. Tuffa du. Stark. Liten. Och så du Ebbe. Vad bär du på dina små axlar? Vilken moral. Jag har nog aldrig mött en med mer sant hjärta. Mammas hjälte. Våran Superhero. Du är underbar. Första september. Snart två år sedan. Nu kör tåget igång igen. Men denna gång i en ny vagn. Jag tror det är bra att hoppa till nästa vagn någon gång ibland. Jag är övertygad om det. Denna gång för två år sedan bestämde jag mig. Jag ska alltid våga hoppa. För min skull. Oavsett vad folk tänker. Jag avgav två löften. Ett till mig själv och ett till han där uppe och det är jag genuint tacksam för idag. För livet kan inte vänta. Och livet kan inte heller styras, men du har i alla fall rätten att prova ratta i din riktning. Och det värsta. Ja, vad är det värsta? Du kan köra i diket en sväng, men då tar du dig i alla fall upp. Jag tar chansen. För jag vet att plötsligt kan det gå åt skogen... för sånt är livet ibland. Sådant som gör att man stannar upp. Som då. I september för två år sedan. Och just därför är jag glad att jag provat tuta och köra. Tacksam för allt fint jag fått i mitt liv och tack för att jag också lärt mig uppskatta det och inte ta det för givet. Det... Det är jag tacksam för. Imorgon tuffar jag på i min nya vagn, men med det tryggaste och finaste man kan ha vid sid sida- kärlek- familj och vänner! / Fru J.