Hoppkick mot fröken Panik.

Med full mundering (mot all isande kyla, fallande snö och bitande vindar), en kissnödig fyrbent och en skrikande 1-åring stod jag ca. 07.30 väl förberedd för den så sedvanliga morgonpromenixen. Jag lägger min hand på dörrlåset, försöker vrida om...försöker igen...tänker (även om jag vet bättre) att jag kanske vred åt fel håll...Nopp! Inget klick.

Djupa andetag...svettningar...ivrig fyrbent...tårar och skrik från Emmmaljungan. Jag vrider igen. Nej, det går inte!!! Känner irritationen komma...känner "Paniken" närma sig bakifrån. En sista gång. Nej, det går verkligen INTE! Nu är "Paniken" inte bara på besök den flyttar in i mig! Shit! Vi är inlåsta.

Okej, ta det lugnt. Tänk. Det finns värre saker... mycket värre saker.

Vi tar vägen genom verandan på baksidan istället...no problems. Tar med mig bebis, ropar på fyrbent, låser upp verandadörren och blir positiva frun för en stund. Känner t o m hur "Paniken" börjar packa sin flyttväska. Jag lyfter upp haken på verandastaket för att öppna, det tar STOPP! Nej, vad är nu detta? Tusen meter snö utanför, här kommer vi inte ut. Nu...andas det finns värre saker, eller hur? Jag är ledsen Odd men du får gå på lådan idag...öhhh.

Nej..."Paniken" hånflinar åt mig och börjar packa upp sina saker igen. Då grips jag av en sorts dold "Heman-kraft" och springer till dörren i hallen och hoppar på den samt ger en kickspark på låset....KLICK!

Nej, men shit, vad hände? Allt är möjligt följ ditt hjärtas röst. Det bor en "Miniheman" inom mig och det var jag rätt stolt över idag. Girlpower is da shit!

Att dessutom bästa grannen Ove råkade komma förbi och tillhöra katergorin världens snällaste människa (som det borde finnas fler av i världen) är ju bara bäst. Han gick hem och kom tillbaka med såväl ishacka som låsspray. Tack, säger jag...Tack "Superove", vilken "bäst" granne av dagen du är. Imorgon ska du få ett paket med chokladhjärtan av mig...lilla jag..."Miniheman" Johansson.